Mitt nya Jag

Ja man hade ett långt snack igår med personen i fråga och som vanligt är man för sent ute eller han hade accepterat det att det bara var och kommer bli vänskap som jag tjatat om länge... Så igår kändes det verkligen som en dissdag... allt kom tillbaka...

Man gifter sig med en man trodde var ens livskärlek... man håller ihop i nästan 5 år och sen får man reda att han gått bakom ryggen med en smal "tant" och han kunde inte erkänna det hur jag än försökte få det ur han att de hållit på bakom ryggen...

Sen träffar man en ny som man känner att jo men det kanske kan bli nått lite mer tid och så tillsammans så kan det växa till nått... men näpp även denna hade svårt att säga detta från början när han kände att det bara vänskapskänslor.... Så då känns det som man gjort bort sig igen genom att stanna längre än tänkt osv.. men samtidigt jag är inte tankeläsare...

Sen igår så öppnar man upp sig och låter sanningen komma fram och åter igen blir man dissad... och allt för att första svinet gjort mig så rädd för att släppa allt som har med känslor och göra.. Här visste jag ju att han inte gillade tjockisar så varför skulle jag då säga sanningen när det då finns en risk att det kommer en smalare och fångar hans intresse...

Jag tror inte jag hade varit så rädd för att ge mig in i kärleken om inte min exman haft någon annan bakom ryggen.. det har gjort mig väldigt osäker..


Jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur detta och våga mer... Jag vet att jag är jag och personen i fråga måste acceptera mig som person och verkligan visa i så fall att jag duger som jag är...

Nu har jag skaffat ett gymkort varför vet jag inte egentligen.. jag trivs som jag är men sen så komemr känslan att ja men du blev ju lämnad för en smal tjej så du måste träna så du blir lika smal för då kommer killarna vilja ha dig... Och tyvärr så kan jag tycka att det är så.. Jag kan utstråla självsäkerhet och ha leenede på läpparna men ändå är det ingen som är intresserad...

Så jag får väl träna för att vara andra tillags helt enkelt...

Idag ska man ut och dansa i Södra Vi och Pumpen ska bli skoj får väl se om man vågar ge sig upp på dansgolvet och om någon bjuder upp en...

Det är precis vad det gör när man ska bryta kontakten med den som verkligen betytt mest sista tiden...

Men jag orkar verkligen inte pendla i mitt humör jag är helt slut.. bara sover så fort jag kommer hem typ... och det är inte jag..

Jag har fått höra sista tiden men ser du inte vad som finns framför dig du har verkligen en toppen kille varför inte satsa... Ja varför ska jag inte göra det? Men jag känner bara sån stor rädsla för allt som har med mitt liv att göra just nu..

Jag verkligen älskar han eller det sättet som vi skriver på och att han finns där... Men vad händer när han inte gör det? Vi har skrivit med varandra varje dag sen vi började det... Men vad händer när han hittar någon någon som vill utveckla till mer än vänskap vart finns jag då? Jag är verkligen så rädd för att bli sårad och sviken på samma sätt som innan...

Vad händer om vi skulle ta ett steg till och sen funkar inte det skulle vi ha kvar denna fantastiska vänskapen som vi har nu? Jag är tveksam till det...

Sen att jag inte vågar satsa är flera anledningar:

* Han hade/har ett test eller nått på face som han gjorde en tid tillbaka och nått som verkligen har etsat sig fast är att han skulle aldrig vara ihop med en tjock/fet person och jag är det sen visst det finns olika syner på det men jag ser mig själv som tjock.. och det sitter i bakhuvudet.. vad händer när det kommer en snygg och smal tjej ska man återigen stå där som ett fån.. Nä det tänker jag inte så det är en orsak... visst chansen finns med vem som helst men här vet jag ju att han inte skulle vara tillsammans med en tjockis som jag..

* Han har gjort vissa saker som jag kan känna att han är för omogen för att vara den jag söker/behöver.. vad det är tänkte jag inte gå ut med så.. jag vet att han ångrar sig men vad gör det.. gjort är gjort.. Han gjorde mig väldigt besviken för jag trodde inte han skulle göra det...

* Han är ung och vill leva livet lite...

* Vi har pratat ganska intima saker och det skrämmer mig lite...

* Han är väldig social och framåt med att träffa nya människor....

Vi är helt enkelt för olika men samtidigt lika på vissa plan...

Men jag känner att jag är inte jag längre... Jag har aldrig varit den som är svartsjuk eller avundsjuk på någon.. men sista tiden så har det bara blivit mer..  Och det är inte jag att pendla mellan lycka och sen tårar... jag orkar inte... Då är det väl lika bra att bryta eller? jag vet ingenting längre... men det är fruktansvärt jobbigt just nu...

Men jag orkar inte vara den som är avundsjuk på att han hittar nya vänner och att tjejer kommer till han och umgås.. vi är ju inte ett par så han har rätt till vad han vill men det gör ont att veta även om det skulle göra ondare att inte han sa det.. Och jag fattar inte varför jag bryr mig.. för jag vill inte känna mer än vänskap... Och jag har försökt intala mig det att jag inte gör det.. Men kanske gör det ändå eftersom jag känner som jag gör? Svårt att förklara hur jag känner utan att det blir fel på nått sätt.. men jag älskar verkligen han eller våran vänskap för jag känner ingen attraktion utöver det... mer än till hans mage då som är grymt sexig men inte annars.. och där är det väl bara på vänskaps nivå eller?

Jag vet inte vad jag ska göra längre... orkar jag ha kontakt? ska jag bryta helt? vad ska jag göra?

jag vet ingenting längre... och ingen fattar.... är bra så trött.. så trött att jag många gånger denna vecka har funderat på om jag skulle få sladd i kurvan så kanske man slipper detta liv.... jag har varken tiden eller pengar till att bara sova och vara deprimerad... Är bara så trött på allt...


(Blev ingen vidare kontakt med pöjken i skåne heller)
'
Ha en underbar helg!!

Ja jag vet inte vad jag ska skriva idag.. Gick ju som jag befarade hos dietisten... Igår så hade jag gått ner 14,2kg sen man började och nu har man bara gått ner 13,1kg sen man började och det var inte alls kul och veta... Igår var jag laddad att ta nya tag direkt men så här i efterhand att få veta att man gått upp 1,1kg, idag kändes det som ett stort misslyckande... Istället för att gå därifrån med ny energi och huvudet högt att nästa gång så har du fixat det, så går man därifrån med huvudet mellan benen och nästan skäms. Visst jag vet att det går upp och ner med vikten jag har gått ner 13,1 kg sen februari och jag är stolt över det man samtidigt inte nöjd.. Hade räknat med att gå ner minst 15 kg från feb- aug.. men det höll jag ju inte men gick ändå neråt men nu hade man gått upp och jag vet att allt är mitt fel. Det är ju jag som bestämmer vad jag stoppar i mig och det är jag som bestämmer hur mkt jag ska röra på mig.. Nä det blir ju till att bita i sura äpplet eller ta tjuren vid hornen och ge sig tusan på att tills nästa gång 9 sep. det är 6 veckor dit alltså om jag ska gå ner i hälsosamt så ska jag kunna gått ner minst 3 kg och fixar jag det så har jag passerat ett av mina mål 15 kg..

Det är tur att man har pöjken som får en på bra humör igen. Och min vänner som peppar även om det är svårt att ta emot det just nu när man är lite av ett misslyckande...

Har så otroligt många olika känslor i kroppen så det är svårt att bearbeta med, men man får väl bara ta en känsla i taget..

Nä det får räcka för idag.. Inget vidare blogghumör..

Kram på er alla!!

/M