Mitt nya Jag

Det är det som surrat i huvudet på mig idag när jag har städat hela övervåningen hos mor och far...
När jag vaknade brukar jag känna efter vilket humör jag är på men idag gick det inte, kändes som jag vara allt möjligt eller hade inget humör alls. Jag kände av att jag var trött, lite arg, lite ledsen, lite förrvirad.. ja jag kan fortsätta.. men orkar inte det.. Så idag var en passande dag att ta tag i städningen som jag skjutit på och inte haft tid till.. Så hela övervåningen fick sig en genomgång speciellt mitt rum fick lite mer städning och förflyttning av möbler..

När jag städade kom jag över mitt brev som jag skrev till mitt ex. ett 14 sidor långt brev skrev jag... Oj oj oj vilka känslor och tankar man hade då.. Jag ångar inget jag skrev i detta brev, då jag skrev det innan jag visste sanningen.. Så dagen har gått åt med tankar om detta.. Så jag tänkte dela med mig lite av det jag skrev, det var en del i min bearbetning...och är fortfarande...

"Jag har aldrig någonsin släppt någon innanför min mur, du fick mig att riva den till inget fanns kvar. Jag har inte ens tryggheten eller självkänslan kvar nu. Jag är helt blottad och det gör mig ont att veta att jag inte ens har mig själv kvar. Jag vet inte vem jag eller vem jag var innan."
Lite så har jag känt idag. Att jag skriver mur är för att jag hade en mur runt mig och skulle aldrig låta någon riva den för så kan jag inte vara den starka och sjävsäkra som jag en gång var. Men jag föll för kärleken och den började sakta men säkert rivas bit för bit och visst kändes det skönt att kunna öppna mig mer och mer för min exman men samtidigt blev det bitvis jobbigt. För varje sten som föll ju mer blottad kände jag mig och på nått sätt kände jag mig osäker och börjde dra mig tillbaka.

" Jag släppte allt , nu var jag bunden till den jag älskar mest av allt , den enda jag älskat och litat på. Jag gav dig allt jag hade och kunde men det var tydligen inte tillräckligt"
Jag gav han verkligen allt jag hade och han slängde typ som skit i en soptunna..

" Nu är man 27 år och skild. Min dröm varade inte så länge. Vad gick fel? Vad jorde jag för fel? Kunde jag gjort något annorlunda? Var jag för krävande? Spärrade jag in oss?"
Kan fortfarande känna mig som ett stort misslyckande att redan vara skild. Har ju inte ens levt halva livet..

"Varför lova evig kärlek när man inte kan hålla det?"
Ja varför lova nått som man inte kan hålla. Inget varar för evigt..

"Rädslan för framtiden är ernorm. Jag är inte orolig för din framtid du är ju en mest underbaraste personen som jag mött och har massa av underbara vänner som kommer stötta dig. Jag är rädd för den dagen du säger jag älskar någon eller att du ska bli pappa eller gifta dig. Kommer jag klara av att höra det? Är jag stark nog då? Kommer det ta tid för dig att hitta någon ny eller har du redan en innan sommaren är slut"
Och mkt riktigt så var jag stark eller jag blev starkt. Ja är den som håller mitt huvud högt för jag är inte den som gick bakom ryggen och var otrogen. Skulle aldrig kunna göra nått sånt...

"Kommer jag våga lita på någon som ger och visar mig kärlek?"
Det är en av mina största rädslor fortfarande, kommer man våga ge sig hän eller kommer man hela tiden tänka ja om 1 eller 3 eller 10 år så kommer han lämna mig för en annan,.. Kommer den rädslan försvinna? Jag vill inte vara den som inte kan lita på någon annan än mig själv..

"Jag vill aldrig upp leva det jag känt sista månaderna. Känna mig så lite och oälskad. Jag fanns inte och ju mer jag försökte ju mindre fanns jag"
Nä det vill jag verkligen inte och jag skulle inte vilja att någon annan fick uppleva det heller....

"Tanken av att berätta för någon annan att man försökt att få barn i 4 år utan att lyckas och orsaken är jag själv. Vill jag utsätta en annan för den "smärta" som jag vet du känt när vi inte lyckast och alla ens vänner gör det."
Ja det är ju åxå nått som man ältar eller vad man ska säga.. Det gnager en i alla fall.. man blir ju inte yngre för varje år som går och chansen minskar ju.. Det jag fick höra när vi var på utredning var att det såg ok ut men att min vikt var nog det som hindrade oss från att lyckas.. Och det var ju tufft att höra men jag hade ju min exman som stöttade mig... Och sen blir lämnad för en 11 år äldre och som redan hade 2 barn sen tidigare då vet man ju att hon "fungerar"... Visst sen passar inte all ihop men det är något som är tufft att bearbeta ibland...

"Jag är livrädd för den ensamhet jag känner jag har ingen, ingen som älskar mig."
Ja jag var livrädd men inte längre, det finns nått som heter vänner och dessa vänner som verkligen klivit fram och stöttat mig är verkligen värda det bästa... Att de fanns gjorde att jag orkat...

"Jag överlevde då genom att bygga upp min mur och risken är stor att muren åter igen kommer byggas upp för att jag ska klara mig"
Ja jag byggde upp min mur efter nått som hänt tidigare i livet och som jag känner nu så visst ha jag en mur men den ser inte alls likadan ut som den en gång varit... känner fortfarande av att jag inte vet riktigt vem jag är men jag hoppas med tiden att det kommer fram mer och mer vem jag är.. Men mitt självförtroende är inte alls som det en gång varit.. Är helt klart mer osäker på mig själv, rädslan att folka ska lämna en...

"Jag är bara så rädd för att jag ska bli den som folk säger: Madde, vem? Nä jag vet inte vem det är"
Så har jag faktiskt varit i 3 år ingen som vet vem jag är.. men denna sommaren folk vet verkligen vem jag är.. och jag är så glad och stolt över att jag klarat av iallafall en liten del..

"Just nu är risken liten att jag skulle börja tröstäta, nu kämpar jag för att få i mig lite mat varje dag och att leva för stunden."
Ja den första del då ät jag knappt något och sov inget heller.. Jag bröt ihop.. Fick gå till doktorn och få tabletter och sen en kurator... Och det har hjälpt mig att få prata prata och åter prata.. Jag mår så mkt bättre av att ösa ut allt än att hålla det inne...

"Glöm mig inte"
Nä han kommer nog aldrig glömma mig det tro jag inte... Jag tror att han fajtas med sina skuldkänslor varje dag mer eller mindre...

"Jag kommer och vill aldrig glömma det fantastiska vi upplevt tillsammans"
Nä det kommer jag inte men inte heller det du gjorde mot mig!!

Phu det var skönt att få det ur mig... Men samtidigt finns ju rädslan kvar kommer jag våga släppa någon inpå livet igen eller kommer jag vara misstänksam mot nästa.. Ja kan säga att jag märker av när jag träffar vänner eller så att jag är mer försiktig.. Men allt det som hänt har ju fört något positivt med sig... Jag är mer ärlig än jag någonsin varit..
Jag brukar säga så här:
Sanningen kan såra men åxå läka medans lögner sårar mer och läker aldrig helt!!

Det får vara det sista för idag!!

Ha en underbar natt och sen en bra dag imorgon...

Kram M

PS. Alla ni som läser, lite dåligt med kommentarer tycker jag...